Jobbar på ett jobb där jag stortrivs men ibland kommer frågor upp som jag inte väntat mig och som ställer till det i min tankevärld.
Det började när vi hade ett föräldramöte för några veckor sedan. Föräldrarna vet att jag är politisk aktiv och att jag därför är ledig från mitt ordinarie arbete. Det blir ungefär en dag varannan vecka om man slår ut det på ett år.
När jag började med mitt politiska uppdrag var det själklart att vi skulle ta in vikarie och helst få samma från gång till gång. Efter en termin stod det klart att det inte fungerade och jag hade alvarliga tankar på att hoppa av mitt politiska arbete. Det var alltid nya vikarie som kom och barnen påverkades negativt.
Termin två blev vi åter lovade att få en och samma vikarie de gånger jag var borta. Vi förbokade för hela terminen. Vikarien fick en kort introduktion och allt kändes så bra. Men det dröjde inte länge förrän den vikarien blev satt på ett långvick på en annan förskola och därför inte kunde komma till oss.
Så började den långa raden av vikarie. Det var inte bara jag som var borta utan även mina kollegor som blev sjuka eller vabbade. Något som är helt naturligt på en förskola men det blir ohållbart om man ständigt får nya vikarier. Dels så kan de inte rutinerna eller känner barnen så den personal som är kvar får jobba lite extra och komma ihåg allt runt om kring.
När terminen led mot sitt slut satte vi oss ner och räknade, vi hade varit borta mycket och tyvärr hade vi haft över femton olika vikarier på bara en termin! Det är inte hållbart varken för barnen eller oss personal. Verksamheten blir lidande av vikarie systemet som finns i dag i kommunen.
Så kom frågan på föräldramötet som jag inte hade väntat mig. De frågade om jag skulle vara borta eftersom jag var politiker också? Ja vad svarar man…
Det handlar ju om demokrati och samhällets system som blir satt i gungning när man som fritids politiker inte kan vara ledig från sitt jobb. När man känner att tredje person blir drabbad. Jag känner mig otroligt kluven i mitt uppdrag. Jag trivs inte när jag ser hur barnen påverkas. Hur skall man ställa sig i denna fråga?
Vad är viktigast demokratin eller att barnen känner sig trygga?
brogrenstankar 