Jag blir så innerligt trött när jag gång på gång möts av okunskap när det gäller barn med särskilda rättigheter.
Hur skall man få det svenska systemet att ändra på sig och ge de resurser som dessa barn behöver. Nu pratar jag inte om de barn som har synliga funktionshinder utan jag pratar om de barn som har ADHD, Asperger syndrom, Autism, Tourettes syndrom, Tvångssyndrom/OCD eller Bipolär sjukdom.
Dessa barn som på utsidan ser ut som vilket annat barn som helst men när de kommer i samspel med andra så märks det att de är annorlunda.
Ofta utsätts dessa barn dagligen för kränkningar på grund av sitt funktionshinder och av erfarenhet har jag märkt att ju äldre barnet blir ju oftare råkar de ut för de omedvetna kränkningarna från omgivningen.
Ibland har jag lust att ställa mig upp och bara skrika rakt ut. MEN ser ni inte att ni kränker och skadar! Det handlar ju om människor!!
Det finns en jätte bra hemsida som ger information om de olika funktionshindren som jag varmt kan rekommendera. Den heter ”självhjälp på vägen” och den är gjord av Riksförbundet Attention i samarbete med Landstinget i Uppsala län. http://www.sjalvhjalppavagen.se/default.asp
Efter många år av den kommunala skolan har vi som föräldrar nu gett upp och sökt till den ny öppnade skolan Snitz (http://www.snitz.se/index.asp?DocID=1654). En skola som anpassar sig efter elevens möjligheter och utgår från vad man kan. De försöker bygga självförtroendet utefter vad eleven kan och därefter skapa intresse för att lära mera.
Många av de barnen med särskilda rättigheter har haft en skolgång med ständiga misslyckanden. Dessutom är det vanligt att de bytt skolor flera gånger eftersom man som familj ständigt har försökt att hitta lösningar. På Snitz är man i små grupper med mycket personal och alla har scheman som är anpassade efter elevens möjligheter och utveckling.
I dag började terminen för oss och eftersom Kungälvs kommun inte anser att vi har rätt till skolskjuts (fast vi haft det tidigare när skolgången var i Kungälv) så tog vi bussen. Det pirrade nog i magen både för mig och sonen och vi undrade båda, hur skulle detta gå?
Vi togs emot vid entrén, en trevlig pedagog följde oss upp de fyra våningarna. De visade var vi kunde hänga av oss. Här syntes första tecknet på att man faktiskt visste vad man gjorde, alla barn/ungdomar hade fått en egen krok/galge att hänga på!
Sedan visades vi in i allrummet, även där fanns en stol med namnet på. Så till sist visades vi in i klassrummet och där hade man också en pedagogisk tanke! Alla elever hade en egen vrå med bänk, hylla, penna & block. På bänken satt elevens schema! Den röda tråden märktes tydligt 🙂
Dagen börjar med en lättare frukost eftersom många av eleverna reser långt. Samtidigt minglade pedagogerna runt och pratade med barnen/ungdomarna. Stämningen var god och man såg och kände hur eleverna slappnade av allt mer.
Efter en stund hade man samling och berättade om skolan. Pedagogerna presenterade sig och eleverna fick också berätta/skriva om sig själva beroende på vad de ville. Man hade tagit fram en stor karta där de samtidigt tittade och såg på var alla kom ifrån. Eleverna på denna skola kommer från många av kommunerna runt omkring så det är en intressant blandning.
Under hela dagen har pedagogerna lyssnat på elevernas behov och de har försökt att hitta varje elevs intressen så att de kan hitta gemensamma kontakt punkter. Man har inte stressat fram, utan tagit det lugnt.
Vi föräldrar som var med denna dag har pratat och jämfört våra kommuner och jag kan bara konstantera att Kungälvs kommun särskiljer sig!
Alla de andra eleverna oavsett i fall de kommer från Alingsås, Borås, Mölndal, mm får skolskjuts. Vissa har till och med assistent som hemkommunen betalar! Kan också säga att jag jämför med sådana elever som har liknande funktionshinder som min son!
Nå väl, jag får överklaga Kungälvs kommuns beslut om att vi inte får skolskjuts, det gäller ju att inte ge sig!
När vi åkte hem under eftermiddagen frågade jag sonen vad han tyckte om denna första dag; han säger – det var så lugnt mamma och dagen har gått så fort!
Jag känner mig lugn för första gången på många, många år. Denna gång kan det bara bli bra!
Så nu undrar jag hur kommer det sig att de kommunala skolorna inte kan jobba på liknande sett? Varför måste man gå över ån? När skall man förstå att de stora klasserna skadar och kommer i längden kosta betydligt mer både när det gäller ekonomiskt men också ur ett socioekonomiskt perspektiv!
Det finns inga vinnare i den kommunala skolan bara överlevare!
brogrenstankar 