Sedan några år tillbaka är just uttrycket ”egentid” något som ökar. Tydligt är att detta är något som man skall ha, synnerligen när man har små barn.
När jag fick barn för 15 år sedan fanns inte detta uttryck. Man hade barnen hemma och passade på att göra saker när barnet sov eller om den andre föräldern kom hem. När sedan barn två kom fanns inte 15 timmar i barnomsorgen utan man hade sitt barn hemma och såg till att hitta på saker tillsammans med andra föräldrar som också var hemma med sina barn.
Vi ordnade olika aktiviteter och skapade ett nätverk och hjälpte varandra. Någon dag i veckan gick man också på öppna förskolan. Personalen som arbetade där var underbara och stöttade på fantastiska sätt. Så såg det ut för de allra flesta och den tiden man hade till andra vuxna var när man träffades för att de äldre barnen skulle kunna leka.
Jag som i dag arbetar på en förskola har märkt att begreppet ”egentid” ökar och det verkar som om det är en självklarhet att man som småbarnsförälder skall ha det.
Att lämna det äldre barnet på den så kallade 15 timmarstiden och lämna bort minstingen till farmor/mormor, för att få egentiden är inte helt ovanligt.
Jag undrar stilla hur man tänker? Hur trodde man det var att få barn?
Att få barn är ingen lek, det är ett ansvar som man tar på sig och kommer få ha åtminstone till barnet flyttar hemifrån och blir myndiga.
Men egentiden kan tolkas olika och det beror nog helt på hur man definierar begreppet. För mig kunde egentiden vara att få handla själv och utan tidspress. Att kunna gå en kort runda, ibland var det med vagn ibland utan. Eller när man kunde prata med en väninna i telefon utan att behöva hålla kollen på allt annat. Det var egentid för mig. Nu när mina barn går in i tonåren är möjligheten till så kallade egentid betydligt lättare. De har fullt upp med sina kompisar och aktiviteter och jag som förälder behöver inte stå i deras centrum. Nu får jag all den egentid jag behöver och mer där till.
Att man som småbarns förälder inte hinner göra alla de där sakerna som skulle vilja får man helt enkelt acceptera, det kommer en tid då man hinner det.
Stanna till, andas, njut av nuet och lev här och nu.
brogrenstankar 
och snabbare än man anar så är huset tomt…man har hur mycket ”egentid” som helst…vad nu egentid är… vill mer kalla det ensamtid… då kan man fundera i andra banor… vi är sociala varelser som inte är skapta för att vara ensamma…enligt en man som heter Vygotskyj utvecklas vi i samspel med andra…varför då egentid/ensamtid…jag föredrar umgängestid det är trevligare 🙂 //Anna
Ja, Anna de växer fort upp och när de är i tonåren känns det som om man inte hann med, utan tiden bara försvann. Tyvärr så förstår många inte det när de är mitt i småbarns åren. Utan det känns som en evighet innan man får den där egentiden som verkar så viktig. Tror tyvärr att det kommer påverka hela samhället och inte till det bättre. Vi måste försöka få en förändring och värdesätta tiden med barnen mer.
Hmm, de där med egentid är intressant. Arbetar i äldrevården och de verkar som om egentid blivit ganska inne även där. Svårt bara att försöka förklara för en äldre(ibland dement) om vad egentid är. I vår verksamhet har vi som mål att ge alla 30 min egentid i veckan, men hur förklarar man detta på så att den äldre kan se det som ngt positivt. För de som är 85> vet inte vad denna moderna företeelse är. Hur gör man?