Nu är det kväll igen. Klockan närmar sig kvart i tio och helt plötsligt sitter jag här och undrar:
Vart tog den här dagen vägen?
Och kanske framför allt – vad har jag egentligen gjort idag?
Jag vet ju att jag har varit på jobbet. En hel arbetsdag dessutom. Och efter jobbet blev det två möten på kvällen. Så timmarna har definitivt varit fyllda. Det har säkert hänt massor. Jag har pratat med människor, löst saker, fattat beslut, tänkt, planerat, lyssnat och förmodligen hunnit med betydligt mer än jag just nu kommer ihåg. Ändå sitter jag här med den där märkliga känslan:
Varför steg jag upp just idag?
Inte för att något särskilt hemskt har hänt. Inte för att dagen varit katastrofal. Den känns bara… lite meningslös. Ni vet sådana där dagar som liksom försvinner. Man går upp, gör allt det man ska göra, håller igång från morgon till kväll – och när dagen är slut känns det nästan som om man inte gjort någonting alls.
Andra dagar kan vara precis lika fulla, men då går man och lägger sig med känslan: Ja, men det här blev ändå en bra dag. Vad är egentligen skillnaden?
Kanske handlar det inte alls om hur mycket vi gör. Kanske handlar det om vad vi känner när vi gör det. Om något gav energi. Om någon fick oss att skratta. Om vi hann stanna upp mitt i allt det där som skulle göras och faktiskt känna att vi var med i vår egen dag. Eller också är jag helt enkelt bara väldigt trött.
För handen på hjärtat – när jag tänker efter har jag nog gjort en hel del bra idag också. Jag har säkert gjort skillnad för någon utan att ens tänka på det. Jag har tagit mig igenom en arbetsdag och två möten. Jag har gjort det jag skulle och lite till.
Så kanske var dagen inte så meningslös trots allt. Kanske är det bara så att vissa dagar inte glittrar. De kommer och de går. De lämnar inga stora avtryck och inga fantastiska berättelser efter sig. Men de är ändå en del av livet. Och nu tänker jag faktiskt inte fundera mer på varför jag steg upp just idag.
Nu tänker jag gå och lägga mig. För i morgon kommer en ny dag. Och förhoppningsvis känns det lite tydligare varför jag stiger upp då.
brogrenstankar 