Det är söndag igen och precis som förra söndagen tänkte jag ägna dagens blogg åt en kvinna som på olika sätt haft betydelse för Kungälv. Förra gången skrev jag om Anna och hennes liv i en betydligt mer närliggande tid. I dag tar vi ett rejält kliv bakåt i historien, ända till 1300-talet och Bohus fästning.
Vi som bor i Kungälv är vana vid att se fästningen. Den ligger där på sin klippa, där Nordre älv och Göta älv delar sig, som en självklar del av vår stad och vår historia. Men ibland funderar jag på människorna som faktiskt har levt och verkat där. En av dem var Ingeborg Håkonsdotter och hennes historia är minst sagt fascinerande.
Ingeborg föddes år 1301 som dotter till den norske kungen Håkon V Magnusson och drottning Eufemia. Hon var kungens enda äktafödda barn och hade alltså ingen äktafödd bror som kunde ta över den norska kronan. Redan 1302, när Ingeborg bara var omkring ett år gammal, förändrade hennes far den norska tronföljden. Ingeborg fick själv arvsrätt, men en äktafödd son till henne skulle stå högre i arvsordningen.
Samma år trolovades den lilla Ingeborg med den svenske hertigen Erik Magnusson. Trolovningen kom sedan att förändras i takt med politiska allianser, men till slut blev det ändå Erik hon gifte sig med. Bröllopet ägde rum i Oslo 1312 och Ingeborg var då omkring elva år gammal.
Elva år. Jag fastnar faktiskt lite vid just det. Tänk på en elvaåring i dag. Ett barn som går i femman eller sexan, går till skolan, är med kompisar, leker, spelar spel, tränar och funderar över vad som ska hända på helgen. Fortfarande ett barn där vuxna förväntas ta ansvar för de stora besluten i livet. Ingeborg var i samma ålder när hon giftes bort som en del av det politiska spelet mellan Nordens mäktigaste familjer. Det är nästan svårt att ta in.
Kanske är det just sådana jämförelser som gör historien lite mer begriplig. Över 700 år känns väldigt långt borta tills man föreställer sig en elvaåring framför sig.
År 1316 fick Ingeborg och Erik sonen Magnus och senare dottern Eufemia. Men snart förändrades Ingeborgs liv dramatiskt. Vid Nyköpings gästabud 1317 lät kung Birger fängsla sina bröder Erik och Valdemar. De dog i fångenskap året därpå. Ingeborg var plötsligt änka, fortfarande mycket ung och med två små barn.
År 1319 dog också hennes far, kung Håkon V. Eftersom Ingeborgs son Magnus stod högre än sin mamma i den norska arvsordningen blev den treårige pojken kung av Norge.
Men inte bara av Norge. Den treårige Magnus blev kung över både Norge och Sverige. I Norge ärvde han kronan efter sin morfar genom den tronföljd som hade förändrats redan 1302. I Sverige såg det annorlunda ut. Efter striderna kring kung Birger och hans bröder hade Birger fördrivits och den lille Magnus valdes till svensk kung.
Två länder. En treårig kung. Mitt i allt detta stod hans mamma Ingeborg, omkring 18 år gammal. Hon hade redan hunnit bli bortgift som barn, blivit mamma till två barn, förlorat sin man och nu var hennes treårige son kung över två riken. När man tänker på vad en 18 åring vanligtvis har framför sig i dag blir hennes liv nästan svindlande att försöka föreställa sig.
Och så kommer Bohus fästning in i berättelsen. Bohus hade börjat byggas redan 1308 på order av Ingeborgs egen pappa, Håkon V. Den första borgen var av trä och därefter började den utvecklas och byggas i sten. Exakt hur Bohus såg ut när Ingeborg vistades där vet vi inte. Det var i alla fall inte den Bohus fästning som vi ser framför oss i dag. Den mäktiga anläggningen växte fram genom ombyggnader under flera hundra år. Men redan under Ingeborgs tid fungerade Bohus som kungligt residens.
Och vi vet faktiskt att Ingeborg befann sig där. Den 24 juli 1321 utspelade sig storpolitik på Bohus. Där slöts avtal med Henrik II av Mecklenburg. Ett av avtalen handlade om ett framtida äktenskap mellan Ingeborgs lilla dotter Eufemia och Henriks son Albrekt. Eufemia var omkring fyra år gammal och Albrekt omkring tre.
När jag läser det tänker jag att historien på något sätt upprepade sig. Ingeborg hade själv trolovats som ett litet barn och gift sig vid elva års ålder. Nu användes hennes egen dotters framtida äktenskap för att skapa en politisk allians. Avtalen på Bohus handlade dessutom om betydligt mer än ett framtida giftermål. Ingeborg och kretsen kring henne sökte stöd från Mecklenburg för sina politiska planer.
På Bohus omgav sig Ingeborg och den omyndige kung Magnus med ett eget hov. Hon deltog i förmyndarstyret kring sin son och tog egna politiska initiativ. Hon förhandlade, skapade allianser och agerade i sonens namn. Det uppskattades inte av alla och hennes politiska inflytande begränsades så småningom både i Sverige och Norge.
Men Ingeborg försvann inte ur historien. År 1327 gifte hon sig med den danske stormannen Knut Porse, som hon redan tidigare hade samarbetat med politiskt. De fick två söner tillsammans. Knut dog redan 1330 och Ingeborg blev änka för andra gången.
Samma år som hon gifte sig med Knut hittar vi henne återigen här i våra trakter. Den 15 juni 1327 befann hon sig i Kungahälla och undertecknade ett fredsavtal i kung Magnus namn med den danske kungen Valdemar.
Det säger en hel del om hur betydelsefullt området kring dagens Kungälv var under den här tiden. Här möttes rikena, här förhandlades det och här bedrevs storpolitik.
Ingeborg fortsatte under resten av sitt liv att förvalta stora egendomar och hon förekommer även senare i de politiska konflikterna mellan de nordiska rikena. Hon levde ända till 1361 och den 17 juni det året uppges hon ha avlidit, omkring 60 år gammal.
Sedan händer något som jag tycker är lite märkligt. Spåren efter en kvinna som under sitt liv befunnit sig mitt i Nordens maktspel tar slut. Vi vet inte var Ingeborg dog och vi vet inte heller var hon begravdes. Hennes gravplats är okänd.
På något sätt gör det henne ännu mer spännande. Så mycket finns dokumenterat om hennes liv, om äktenskap, barn, avtal, allianser och politiska strider, men vi vet inte var hon fick sin sista vila.
När jag läser om Ingeborg är det ändå hennes ålder som hela tiden får mig att stanna upp. Ett litet barn när hennes framtida äktenskap började användas politiskt. Elva år när hon gifte sig. En mycket ung kvinna när hon blev änka. Omkring 18 år när hennes treårige son blev kung över två länder. Och ändå lyckades hon själv ta plats.
Det är lätt när vi läser historia att framför allt minnas kungarna, slagen och männen som fattade besluten. Kvinnorna hamnar ofta lite vid sidan av berättelsen. Men Ingeborg Håkonsdotter visar att verkligheten inte alltid såg ut så. Hon var inte bara någons dotter, hustru eller mor. Hon var själv en politisk aktör.
När jag nästa gång ser Bohus fästning tror jag därför att jag kommer att tänka lite extra på henne. Fast då måste jag försöka plocka bort bilden av den fästning vi ser i dag och i stället föreställa mig Bohus som det kan ha sett ut i början av 1300-talet. En betydligt yngre borg som fortfarande utvecklades, men redan en plats där det bedrevs storpolitik.
Och kanske kan jag ändå tillåta mig att fantisera lite. Kanske stod Ingeborg någon gång där uppe på berget och blickade ut över älven. Vad tänkte hon på? Väntade hon på någon som skulle komma längs älven? Funderade hon över nästa politiska beslut som måste fattas? Tänkte hon på sina barn? Eller fick hon någon gång bara stå där en stund och dagdrömma?
Det kan vi förstås inte veta, men jag tycker om tanken. För bakom alla årtal, kungar, allianser och maktkamper fanns också en människa. En kvinna som en gång var en elvaårig flicka, som blev mamma, änka och en viktig politisk aktör och vars liv för en tid utspelade sig precis här.
På Bohus, vid älven, mitt i vår historia.
brogrenstankar 