I morse när jag kom till jobbet och skulle ta på mig mina inneskor kände jag direkt att något var fel. Det lät konstigt när jag gick och dessutom kändes det som om hela jag var lite sned. Vad var det egentligen som hade hänt?
Jag tog av mig skorna och började undersöka dem. Och ja, vad ska man säga? Sulorna hade helt enkelt bestämt sig för att lämna resten av skorna! Det var knappt något kvar som höll ihop dem. Mina trogna arbetsskor hade sagt upp sig med omedelbar verkan!
Nu ska jag väl erkänna att de här skorna har hängt med ett bra tag. Säkert bortemot sex år, kanske ännu längre. Och med tanke på hur mycket jag går och står under en arbetsdag är det kanske inte så konstigt att de till slut gav upp. Snarare imponerande att de hållit så länge.
Men där stod jag då och funderade på hur jag skulle klara en hel arbetsdag utan inneskor. Det är ju inte särskilt käckt att gå omkring i strumplästen hela dagen och bra skor är faktiskt viktiga när man arbetar i skolan.
Men så kom jag på det. Den som spar, den har!Jag har nämligen en låda på jobbet, märkt med mitt namn, där jag förvarar lite kläder och annat som kan behövas ibland. Och någonstans i bakhuvudet hade jag ett svagt minne av att det kanske låg ett par gamla inneskor där.
Mycket riktigt! Där låg de och väntade på att få komma till användning igen. Inte riktigt lika gamla som de nyss pensionerade skorna, men fullt dugliga. Så dagens skokris var löst och jag kunde fortsätta arbetsdagen som vanligt.
Nu får jag väl ägna en stund av helgen åt att försöka hitta ett par nya arbetsskor. För även om jag gärna använder saker länge finns det faktiskt en gräns. Fötterna ska ju hålla många år till och då gäller det att ta hand om dem.
Och de gamla skorna? Ja, efter kanske sex års trogen tjänst fick de gå i pension. Tyvärr blev det ingen särskilt värdig avtackning. Inget tacktal, inga blommor och ingen guldklocka.
Jag kastade dem helt enkelt i soptunnan! Lite brutalt kanske, med tanke på alla år vi haft tillsammans. Men någon gång måste man faktiskt inse att det är dags att skiljas åt. Och nog är det tur att det var skorna som var utslitna och inte jag!
