I dag är det Anhörigdagen och det fick mig att fundera över det där med att vara anhörig.
Anhörigdagen finns för att uppmärksamma alla de människor som hjälper, vårdar eller stöttar någon som står dem nära. Det kan handla om en äldre förälder, en partner, ett barn, ett syskon eller någon annan närstående som av olika anledningar behöver stöd. Dagen handlar också om att synliggöra de anhörigas situation och att även den som hjälper ibland kan behöva stöd.
Jag har varit anhörig i många olika skeden av livet och i olika situationer. Både när jag var ganska ung och senare som vuxen. Jag har sett människor nära mig bli sjuka, behöva hjälp och till slut bli beroende av att andra finns där.
När jag tänker tillbaka på det är min första tanke faktiskt inte att det varit jobbigt att vara anhörig. Jag tycker om att kunna finnas där för människor jag älskar. Att hjälpa till när det behövs känns för mig ganska naturligt.
Men det betyder inte att det alltid är enkelt. För livet ser olika ut. Ibland befinner man sig i en period där man har både tid och möjlighet att hjälpa mycket. En annan gång har man fullt upp med arbete, barn, familj och allt annat som pågår i ens eget liv. Man kanske både vill och känner att man borde göra mer, men tiden och orken räcker helt enkelt inte till.
Jag har själv upplevt det. Vid vissa tillfällen har jag kunnat finnas där mycket, vid andra har någon annan fått ta ett större ansvar. Det betyder inte att den ena bryr sig mer än den andra. Vi har helt enkelt olika förutsättningar vid olika tidpunkter i livet.
Sedan är vi också olika många. Ibland finns en hel familj runt den som behöver hjälp. Barn, syskon, partner och kanske andra släktingar eller vänner. Då kan man dela på telefonsamtalen, besöken, frågorna och allt det praktiska. Ibland står en enda person med nästan allt. Och ibland finns ingen alls.
Det är nog den sista tanken som stannar kvar hos mig. För jag vet av egen erfarenhet att man som anhörig ibland behöver fråga, ringa, påminna och stå på sig. Ibland behöver man försöka förstå vem som ansvarar för vad och ibland får man kämpa för att den man älskar ska få rätt hjälp. Inte bara hjälp, utan rätt hjälp.
Då tänker jag på den som inte har någon. Vem ställer frågorna då? Vem märker att något inte fungerar? Vem ringer en gång till? Vem säger att det här faktiskt inte är okej?
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att vi inte bara pratar om anhörigskap som något tungt och besvärligt. För så behöver det inte vara. Det kan också vara fint. Att få finnas där för någon man tycker om kan vara både självklart och meningsfullt.
Men att vara anhörig ska inte innebära att man måste vara projektledare, samordnare och kontrollant för att vård och omsorg ska fungera.
Kanske är det därför Anhörigdagen behövs. Inte bara för att uppmärksamma alla dem som varje dag gör stora och små saker för någon annan, utan också för att påminna oss om att anhöriga har olika förutsättningar.
Någon har en hel familj omkring sig. Någon har en enda person. Någon har ingen. Och ett fungerande samhälle måste faktiskt fungera för alla tre.
