Det började egentligen med en liten skylt på ett hus. Jag gick förbi Lundholmska huset på Västra gatan och stannade till. Jag har förstås sett huset förut, men den här gången fastnade jag för några ord på skylten: ”Första kända ägare 1697 Catarina Holst.”
- Det är mer än 300 år sedan och ändå står hennes namn fortfarande där. Ni som har följt min serie om kvinnor i Kungälv vet ungefär vad som händer med mig då. Jag blir nyfiken. Vem var hon? Hur såg hennes liv ut? Och går det överhuvudtaget att hitta något om en kvinna som levde i Kungälv för så länge sedan?
Det visade sig att det faktiskt går att hitta några spår. I de historiska uppgifterna förekommer en Trina Holst, och mycket pekar på att det är den Catarina som jag letar efter. Hon var dotter till råd- och handelsmannen Jens Holst och gifte sig 1695 med Jacob Rattrey, som var kyrkoherde i Kungälv. De fick barn tillsammans och när Jacob dog 1709 blev Catarina änka. I ett arvskifte från året därpå finns änkan Trina tillsammans med barnen från Jacobs tre äktenskap.
Men när jag läser om henne slår det mig hur lätt det är att göra precis det som så ofta händer när vi försöker hitta kvinnor långt tillbaka i historien. Deras berättelser blir en uppräkning av män. Dotter till Jens. Hustru till Jacob. Änka efter Jacob. Senare hustru till en annan man. Fast hon var ju så mycket mer än det. Hon var Catarina, en kvinna som levde sitt eget liv här i Kungälv.
Försök tänka bort dagens Kungälv en stund och föreställ er Västra gatan i slutet av 1600-talet. Inga bilar, inga gatlyktor och inga skyltfönster. Catarina gick omkring i en stad som måste ha varit väldigt annorlunda mot den vi känner idag. Ändå finns det platser där hennes Kungälv och mitt Kungälv faktiskt möts.
En av dem är Kungälvs kyrka. Och när jag började titta närmare på just kyrkan blev historien ännu mer fascinerande. Kyrkan vid Gamla Torget som vi går in i idag är samma kyrkobyggnad som uppfördes under slutet av 1600-talet. Den började byggas 1679 och den första gudstjänsten hölls där 1682. När Catarina levde här var kyrkan alltså fortfarande ganska ny.
Om Catarina Holst på skylten är samma Trina Holst som gifte sig med kyrkoherden Jacob Rattrey, vilket mycket tyder på, då har hon och jag faktiskt gått in i samma kyrkobyggnad.
Det tycker jag är lite svindlande. Och det blir ännu häftigare när man upptäcker att delar av kyrkorummet som Catarina såg fortfarande finns kvar. Bänkinredningen är från 1680-talet och altaruppsatsen kom på plats 1683. Takmålningarna tillkom 1697–1698 alltså ungefär samtidigt som Catarinas namn dyker upp som ägare till huset på Västra gatan.
Tänk på det en stund. Jag kan gå in i Kungälvs kyrka idag och befinna mig i ett rum där Catarina befann sig för mer än 300 år sedan. Jag kan titta upp mot ett tak som målades under hennes tid och se delar av den kyrkomiljö som också var hennes. Som kyrkoherdens hustru måste kyrkan dessutom ha varit en central del av hennes vardag. Plötsligt känns 1600-talet inte riktigt lika långt borta.
Det är nog precis det jag tycker är så spännande med lokalhistoria. Historien finns inte bara i gamla böcker och dokument. Den finns i husen, på gatorna och i byggnaderna som fortfarande står kvar. Vi går faktiskt omkring mitt i den.
Catarinas liv fortsatte efter Jacobs död. Hon gifte om sig 1711 med Andreas Hasselqvist, kyrkoherde i Uddevalla, och även honom överlevde hon. Senare dyker det upp en uppgift som gör mig ännu mer nyfiken på henne. År 1727 beskrivs hon som änka och det anges att hon bedrev borgerlig näring. Exakt vad verksamheten bestod av har jag inte lyckats hitta, och där tänker jag inte fylla i luckorna med sådant vi faktiskt inte vet. Men uppgiften är ändå intressant. Hennes historia slutade inte när hennes män dog. Hon fortsatte sitt liv.
Det finns dessutom en lokalhistorisk uppgift om en Katharina ”Trina” Holst som ägare till det gamla gästgiveriet på Västra gatan 21. Om det verkligen är samma kvinna och exakt hur det i så fall hänger ihop med Catarina Holst på skylten vid Lundholmska huset vågar jag inte säga säkert. När man letar så här långt tillbaka i tiden får man ibland acceptera att alla pusselbitar inte går att lägga på plats.
Och kanske är det också en del av tjusningen. Vi kommer aldrig att få veta allt om Catarina. Vi vet inte vad hon tyckte om, vad som fick henne att skratta eller vad hon oroade sig för när hon lade sig på kvällen. Vi vet inte vilka drömmar hon hade eller vad hon skulle ha sagt om någon berättat för henne att en kvinna mer än 300 år senare skulle stanna utanför ett hus på Västra gatan, läsa hennes namn och börja leta efter henne.
Men vi vet att hon har funnits här. Hon har levt i Kungälv, gått på stadens gator och (om jag har hittat rätt Catarina) gått in i samma kyrkobyggnad som jag själv gör idag.
Och mer än 300 år senare finns hennes namn fortfarande kvar på en liten skylt på Västra gatan. Catarina Holst.
Nästa gång jag går förbi Lundholmska huset kommer det därför inte bara att vara ännu ett vackert gammalt hus för mig. Och nästa gång jag går in i Kungälvs kyrka kommer jag nog att tänka lite extra på kvinnan som kan ha stått där mer än tre sekler före mig.
Det är något speciellt med den tanken. Historien är ibland närmare än vi tror. Och allt började med att jag stannade upp och läste en liten skylt.
