I min serie om kvinnor i Kungälv har jag den här gången hamnat nästan tusen år tillbaka i tiden. Eller rättare sagt, jag har hamnat i gränslandet mellan historia, saga och fantasi. För hur mycket vet vi egentligen om Sigrid Storråda?
Jag har lyssnat på Selma Lagerlöfs novell om Sigrid Storråda, som ingår i samlingen Drottningar i Kungahälla från 1899. Det är en fascinerande berättelse, men jag måste erkänna att jag reagerade på hur Sigrid beskrivs. Hon framställs som både grym, listig och blodtörstig. En kvinna som inte drar sig för att använda våld för att få sin vilja igenom.
Men var hon verkligen sådan?
Enligt de gamla kungasagorna var Sigrid änka efter den svenske kungen Erik Segersäll och mor till Olof Skötkonung. Hon ska ha varit både rik och mäktig. Omkring år 1000 ska hon ha rest till Kungahälla för att träffa den norske kungen Olof Tryggvason. De planerade att gifta sig, men det fanns ett problem. Olof var kristen och Sigrid höll fast vid den gamla nordiska tron.
När kungen krävde att hon skulle låta döpa sig vägrade hon. Hon tänkte inte överge den tro som hon och hennes förfäder hade levt med. Enligt sagan slutade mötet med att Olof slog henne i ansiktet med sin handske. Något bröllop blev det inte.
Det är här jag börjar fundera. Vi får läsa om en kvinna som är fruktansvärt grym, men också om en kvinna som faktiskt står upp för sin övertygelse. Hon accepterar inte att någon annan ska bestämma vad hon ska tro på, inte ens en kung.
Och så har vi då kung Olof själv. Han beskrivs ofta som en viktig person i kristnandet av Norge, men enligt kungasagorna använde han både hot och våld för att få människor att överge sin gamla tro. De som vägrade kunde straffas hårt. Det är alltså inte bara Sigrid som förknippas med grymhet i de gamla berättelserna.
Ändå är det intressant hur vi uppfattar dem. Kungen som använder våld för att sprida sin religion kan beskrivas som en förkämpe för kristendomen, medan kvinnan som vägrar överge sin tro får rollen som den grymma och blodtörstiga. Visst är det märkligt? Eller handlar det helt enkelt om vem som fått möjlighet att berätta historien?
I Selma Lagerlöfs berättelse finns dessutom en annan kvinna. En fattig kvinna med ett barn i famnen som kungen möter vid kyrkporten. Hon blir en motbild till Sigrid och kan tolkas som jungfru Maria. Där Sigrid får representera den gamla hedniska tron blir kvinnan med barnet en symbol för kristendomen, kärleken och det goda.
Och då blir jag ännu mer fundersam. Varför måste den ena kvinnan vara ond och den andra god? Är det deras handlingar vi ska bedöma, eller handlar berättelsen lika mycket om kampen mellan två religioner?
Selma Lagerlöf hade själv en koppling till Kungälv. Hennes bror Daniel arbetade som läkare här och hon besökte honom. Hon lärde känna traktens historia och inspirerades av de gamla berättelserna om Kungahälla. År 1899 gav hon ut sin samling, där hon lät historiska personer och sagogestalter få liv igen.
Men bodde då Sigrid Storråda verkligen här? Nej, det vet vi inte. Enligt sagorna besökte hon Kungahälla, men några säkra belägg för att hon bodde här finns inte. Faktum är att forskarna inte ens är överens om huruvida Sigrid Storråda har funnits som en och samma historiska person. De berättelser vi känner till skrevs ned långt efter hennes påstådda levnadstid.
Det gör det hela ännu mer spännande. En kvinna som vi inte säkert vet har funnits har ändå fått leva vidare i berättelserna i över tusen år.
Jag tänker också på vem som har berättat historien. Under lång tid var det framför allt män som skrev ned kungarnas och drottningarnas liv. Vilka egenskaper ville de lyfta fram hos en mäktig kvinna? Och hur såg man på en kvinna som vägrade rätta sig efter en mans vilja?
Kanske var Sigrid grym. Kanske var hon modig. Kanske var hon både och. Eller kanske är hon till stor del en gestalt som formats av dem som berättat om henne.
Det vi däremot vet är att Selma Lagerlöf, en kvinna med en alldeles egen stark berättarröst, valde att ge Sigrid en plats i litteraturen.
Och därmed har hon också fått en plats i min serie om kvinnor i Kungälv.
För mig väcker berättelsen framför allt en fråga: Hur många kvinnor genom historien har blivit beskrivna utifrån hur väl de anpassade sig till sin tids förväntningar, snarare än vilka de faktiskt var?
